Det går att känna varje hjärtslag, ända ut i pulsådern. Det skälver till i händer och bröstkorg för varje ny blodström som pumpas ut och det finns en viss risk att falla. Det finns alltid en viss risk att falla.
Allt går att känna, bara man anstränger sig tillräckligt hårt och berusar sig in i det. Allting går att förstora, allting går att förminska. Och det är en ljuvlig drog, att kunna känna sina egna blodströmmar, bevittna hur de fyller upp hela ens kropp.
Håller man bara i sig hårt, hårt så faller man inte med alltför smärtsam utgång. Det finns alltid en viss risk. Eller om man vänder på det, vad vore fallet utan risk? Vad vore pulsens slag utan ackompanjemang från känslostormarna de väcker?
Och just nu vill jag bara ha den där rusande pulsen och blodsmaken i munnen och svettpärlorna över hela kroppen. Just nu behöver jag bara känna ruset och ingenting annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar