Skriva ett långt brev, berätta om vem man är, förklara om hur och var och varför. Redigera bilder och redigera dem en gång till så att de ser äkta ut. Photoshopa fram det naturliga.
Läsa allt det som gör en klok och memorera alla viktiga ord så att man har något att säga nästa gång någon råkar fråga. Så att man har något att säga. Man vet ju aldrig när chansen ges.
Ringa och ljuga lite fast mest tala sanning för att, som det så fint heter, följa sitt hjärta (känner en viss kräkssmak i munnen) och vara sann mot sig själv. Går det verkligen att koordinera?
Länga. Längta, längta, längta. Känna feberdofter och verkligen - verkligen - njuta av dem. Höra feberröster och säga åt dem att hålla käften. I morgon är ni ingenting värda.
Nej, det går inte. Det går inte att få allt att dansa i samma takt, efter samma jävla trumslagare och det går inte att ha tålamod. Det finns inte alltid en andra chans.
Man längtar, skriver, skriker efter lite andrum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar