Om återbetalningsskyldighet

Hej.

Jag tror du har det väldigt bra.
Jag följer din resa via dina foton och känner stundtals mer än vad jag kan sätta ord på. Jag är glad för att du äntligen är där, för allt du får se och uppleva. Jag är glad att jag får ta del av det på avstånd.
Även om jag nu är regraderad till enbart en i den stora massan att ta del av vad du ser.

Jag tänker på dig ofta.
Jag tänker på allt jag vill säga och allt jag borde ha sagt för länge sedan.
Mina tankar blandas ihop. Å ena sidan är jag genuint glad för din skull och för allt du har nu. Å andra sidan är jag ledsen för att jag saknar det där vi hade. Promenaderna, samtalen, nätterna.

Det kan ha varit så enkelt som att “det där vi hade” enbart var något jag såg. Det kan ha varit så att jag bara inbillade mig att du såg samma saker som jag, när det i själva verket kanske inte alls var så.

Det får vara hur det vill med den saken.
Jag hade och har kvar min bild av det år som hann passera medan vi lärde känna varandra.
Och den bilden har jag väldigt klart för mig.
Jag önskar ibland att jag hade haft tid och ork att dela den med dig innan det rann ut i sanden.

Jag önskar samtidigt att vintern 2011 hade sett annorlunda ut. Då hade jag kanske inte varit där jag är nu, med min fåniga önskan om att få berätta allting i efterhand.

Om du har tid någon gång, så hade jag velat stjäla den från dig.
Jag hade allra ödmjukast berättat saker för dig som jag tror hade satt saker och ting i nytt ljus.
Jag hade återberättat om året som gått.
Och jag hade kanske släppt taget.

Sådant kan jag inte förutspå.
Men om du har tid en vacker dag.
Om du har tid.