Lilla Bagdad

Om man parerar tillräckligt så går man inte snett.
Vänster höft vrålar åt mig för varje steg att det är ett steg för mycket.
Pulsen ligger dovt i anklarna.
Det blöder ymnigt nu.

Vad gör jag här?
Skjut mig tillbaka ut i yttre rymden.
Jag gör vad som helst.

Blundar, suger hårt på den italienska cigaretten.
Brukar våld för att komma över övergångsställena.

Väggar, golv och tak svindlar, smetas samman till en röra av räta vinklar.
Jag känner inte igen mig här.
Bakom mig slår dörren igen så hårt, så hårt. Bedövar varje nerv.
Bedövar varje sista bit av sinnesnärvaro.

Snälla, stjäl inte det här ifrån mig, inte än.
Snälla, låt bli, bara den här gången.
Jag gör vad som helst.

I blindo agerar jag, följer alla röda trådar som placerats över parketten.
Det är inte svårt, det är inte ens en utmaning.
Jag har redan tappat greppet.

Om man lägger sig ner och försöker hålla pulsen i handen så slipper man det vackra i minnesbilderna.
Återigen vrålar varje millimeter av min kropp åt mig.
Jag får aldrig veta vad det är den vill ha sagt.

Jag vill inte det här.
Jag hade ju kvar sanden i mina skor.
Bara för den här gången.
Jag gör vad som helst, för att slippa.

Men det blöder.

Blundar, låter det snurra.
Låter det sjunka in. Accepterar långsamt. Försöker le åt ingen att beskåda.
Sliter händerna bort från Sternum både en och två och tre gånger.

Om man slår ett nummer så får man svar.

Bra.

Det är ett litet, anspråkslöst ord.
Och det är laddat med allt vad livet har att erbjuda.

Det är bra.

Reser mig upp.
Slår mig ner.
Slår ner mig själv.
Sväljer girigt.
Slår över on till off.
Och låter alla röda trådar leda mig rakt in i hamn.

Vem fan är du?
Vem är du att göra såhär mot mig?
Varifrån kommer du?
Vad har du här att hämta?

Vem av oss var tänkt att vinna?