Om ovisshet, överlevnad

På höger sida tar trottoaren slut.
För att på vänster sida utmynna i ambulanstransportens utfart.

Mitt emellan stapplar mitt trasiga ben,
desperat i sitt försök att korsa vägen.

Utan sur smak,
utan sönderfrätt innanmäte,
utan allt det som tillintetgjorts;

hör jag
det där, det skall vi lapisera

och jag svarar;
det där, det är bara pus.

Han ler.
Jag ler.

Han ber mig räkna.
Trehundrasextiofem dagar. Och mer.

NEJ. Vrålar jag.
Nej.
Hur då?

Sedan undrar han;
Frågor på det?

Jag har tusen frågor.
Jag säger;
jag har tusen frågor, men jag har glömt.