Doften av kräftkok bubblar upp från ingenstans o trollar bort mitt synfält för en sekund.
Det är salt och unket, vattenånga och vibrerande kökshetta. Det är en doft som jag aldrig upplevt senare. Obeskrivlig på sätt och vis.
Det är livsfarliga, glödande spisplattor och ett smygande dödshot sipprandes ur bubblorna i enorma grytor utan lock.
Väggarna är klädda i blekvitt kakel, golvet i ljusblå linoleum. Allting är så bländande, trots det växande lagret av fett, damm och ånga i smutsgult och skitgrått som lagt sig ovanpå.
Allt är så bländande, trots beckmörkret utanför fönstren.
Och det där mörkret. Ytterligare något jag inte kan beskriva med ord. Fullkomligt stillastående i all sin kompakthet. Som en vägg. Nej, som tusen väggar. Som ett eget väsen. Som ett väsen vars enda syfte är att bygga upp ett vakuum runt fönster och dörrar, för att stänga oss ute. Eller inne. Det beror på hur man ser det.
Ur mörkret sugs syret och utan syret är allt som finns kvar just den där dimman av vattenånga, salt och dött kött. Dimman som kryper upp för rutorna för att ytterligare stänga ute mörkret, för att bygga galler av rännilar mellan inuti och utanför.
Så öppnas dörrarna för att låta fukten bolma ut i nattluften, virar sig runt mig och puttar min kropp våldsamt över tröskeln rakt ut i intet. Sticker ett digestivekex i min hand och slår igen altandörren mellan larmet där inne och ett helt universum satt på mute utanför. Under mina fötter knastrar gruset öronbedövande, framför mig vilar ett paralyserat pärlband av bleka fasadlampor i nattluften. Människoögat ser absolut ingenting.
Genom ledningar och rör letar ångan sig så enkelt med in, kryper under skinnet genom nyckelhålen, späder ut sig via blandaren, ut genom kranen, ner i det spruckna handfatet. Tvålen är iskall. Handduken drypande sur och stram. Över väggarna kryper spindlarna allt hetsigare uppåt, i jakt på ventilen ut härifrån.
Det finns en doft från el-element som jag inte heller kan beskriva. Ett luftrum helt tömt på syre. Så sterilt det överhuvudtaget kan bli. Så besudlat på samma gång. Den doften ligger som ett gastäcke där inne. Den doften kan konsten att stjäla ifrån varje möbel och varje pinal dess tredimensionalitet. Här är allting tillplattat, fastlåst.
Jag äter inte kräftor.
Jag placeras i ett knä, fastlåst i en famn iklädd skjorta utan knäppta knappar. Korta, feta fingrar skalar räkor i svindlande hastighet, allt medan pulsen innanför det håriga bröstet långsamt stiger. Ur varje por läcker en hemmatrygg, så välbekant doft jag ännu inte vet namnet på. En doft jag inte vet annat än att ty mig till.
En doft jag långt senare förstår är sprungen ur en ruttnande kropps sista desperata försök att sanera, dränera giftart efter giftart ur organ som för länge sedan gett upp och lagt ner. Via en åldrad gubbkropps hudkostym.
Men här saneras inte. Här finns inget rent. Här finns inget mer än ett allt mer skyndsamt nedräknande.
Och bara några andetag senare är allting borta.
Kropparna gav upp.
Natt efter natt gav de upp för att återuppstå i gryningen.
Den doften är en helt annan historia.
Det är salt och unket, vattenånga och vibrerande kökshetta. Det är en doft som jag aldrig upplevt senare. Obeskrivlig på sätt och vis.
Det är livsfarliga, glödande spisplattor och ett smygande dödshot sipprandes ur bubblorna i enorma grytor utan lock.
Väggarna är klädda i blekvitt kakel, golvet i ljusblå linoleum. Allting är så bländande, trots det växande lagret av fett, damm och ånga i smutsgult och skitgrått som lagt sig ovanpå.
Allt är så bländande, trots beckmörkret utanför fönstren.
Och det där mörkret. Ytterligare något jag inte kan beskriva med ord. Fullkomligt stillastående i all sin kompakthet. Som en vägg. Nej, som tusen väggar. Som ett eget väsen. Som ett väsen vars enda syfte är att bygga upp ett vakuum runt fönster och dörrar, för att stänga oss ute. Eller inne. Det beror på hur man ser det.
Ur mörkret sugs syret och utan syret är allt som finns kvar just den där dimman av vattenånga, salt och dött kött. Dimman som kryper upp för rutorna för att ytterligare stänga ute mörkret, för att bygga galler av rännilar mellan inuti och utanför.
Så öppnas dörrarna för att låta fukten bolma ut i nattluften, virar sig runt mig och puttar min kropp våldsamt över tröskeln rakt ut i intet. Sticker ett digestivekex i min hand och slår igen altandörren mellan larmet där inne och ett helt universum satt på mute utanför. Under mina fötter knastrar gruset öronbedövande, framför mig vilar ett paralyserat pärlband av bleka fasadlampor i nattluften. Människoögat ser absolut ingenting.
Genom ledningar och rör letar ångan sig så enkelt med in, kryper under skinnet genom nyckelhålen, späder ut sig via blandaren, ut genom kranen, ner i det spruckna handfatet. Tvålen är iskall. Handduken drypande sur och stram. Över väggarna kryper spindlarna allt hetsigare uppåt, i jakt på ventilen ut härifrån.
Det finns en doft från el-element som jag inte heller kan beskriva. Ett luftrum helt tömt på syre. Så sterilt det överhuvudtaget kan bli. Så besudlat på samma gång. Den doften ligger som ett gastäcke där inne. Den doften kan konsten att stjäla ifrån varje möbel och varje pinal dess tredimensionalitet. Här är allting tillplattat, fastlåst.
Jag äter inte kräftor.
Jag placeras i ett knä, fastlåst i en famn iklädd skjorta utan knäppta knappar. Korta, feta fingrar skalar räkor i svindlande hastighet, allt medan pulsen innanför det håriga bröstet långsamt stiger. Ur varje por läcker en hemmatrygg, så välbekant doft jag ännu inte vet namnet på. En doft jag inte vet annat än att ty mig till.
En doft jag långt senare förstår är sprungen ur en ruttnande kropps sista desperata försök att sanera, dränera giftart efter giftart ur organ som för länge sedan gett upp och lagt ner. Via en åldrad gubbkropps hudkostym.
Men här saneras inte. Här finns inget rent. Här finns inget mer än ett allt mer skyndsamt nedräknande.
Och bara några andetag senare är allting borta.
Kropparna gav upp.
Natt efter natt gav de upp för att återuppstå i gryningen.
Den doften är en helt annan historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar