Jag ville aldrig ha något avancerat, pretentiöst. Jag längtade aldrig efter att få se världen eller att få lära mig tusen nya språk. Jag såg aldrig mig själv som något mer än ett litet o.
Jag har inte något avancerat, inget pretentiöst. Jag har hittat något som ligger nära hjärtat och som bär på syfte och mening. En plats i många sammanhang, som är min och som är värdefull, som är på riktigt.
Jag har inte sett mycket av världen, och det jag har sett har mest varit smutsigt. Men varje dag vänder jag blicken mot de krökta kranarna. Från bron badar de under en hysteriskt brinnande sol. Det bara bultar av kärlek inuti mig då. De står där, kuvade, tysta, orörliga. Lysande. Något jag ännu inte riktigt kan sätta ord på.
Jag ser mig själv som något hemskt litet. Som ett frö, men under hundra lager av lera. Jag vet att jag finns och att hela världen är min att erövra. Tanken äcklar mig fortfarande, när allt jag vill vinna är min egen respekt.
Jag. Jag, jag, jag.
Och världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar