De här nätterna äter upp mig. Oavsett deras utgång, tycks de bara ha ett enda syfte nu för tiden.
Jag försöker lite väl desperat att vara den som hugger först, för att slippa tillintetgöras igen, men det fungerar dåligt. Jag fastnar i mitten av mörkret och det börjar läcka ur mig, hur saker och ting egentligen ligger till. Det börjar flagna här.
Antingen är det nattmörkret jag försöker provocera, eller så är det enbart mig själv. Eller så börjar vi förvandlas till något slags ett, nattluften och jag. Eller så har jag bara rört till det förjävligt igen. Kvävande är det ändå.
Det finns något sjukligt i mitt behov av ögon och öron och fingertoppar. Något sjukt sorgligt och skrattretande. Något väldigt, väldigt oärligt. Det kan man inte se när man bara tittar på. Och det som inte syns, det finns inte. Det finns inte.
Egentligen vill jag inte vara den som hugger först. Egentligen vill jag fullkomligt slå sönder och samman ansiktena bakom varje ögonpar och sprida hjärnsubstansen som de har innanför öronparen ut över allt kladdigt nattmörker. Bara för att make a statement.
Bara för att slippa dra med mörkret hem, ner i min säng och ut över mina golv.
Det börjar nämligen bli väldigt, väldigt svårt att få ut nätterna härifrån, när de väl fått komma in.
Och de äter upp mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar