Om att fastna

Om jag får nåt att säga till om, då ska du dansa på min grav.

Och håren reser sig på mina armar och små, små fingrar nuddar dem lätt, möter min blick med ögon stora som tefat. Små, små, oskyldiga fingertoppar utforskar vem jag är och vad jag gör här. Små, små fingrar vill ha klara riktlinjer och ärliga svar. Kräver av mig att skala bort allt, varje dugg, som är fasad och lögn, som är fusk och som inte finns på riktigt. Bara genom att möta min blick.

Jag vet inte vad jag gör här, jag vet inte var jag annars borde vara. Jag vet inte varifrån alla röster i huvudet kommer och jag vet inte varför jag väljer att lyssna på dem. Jag vet inte för vem jag skriver, det är bara ord.

Iskallt, vått och tungt hår ligger klibbat mot axlar och bar hud. Och jag fryser, utifrån och in, inifrån och ut. Varje millimeter av mig behöver fly från den här frostbitna världen, jag vet det så väl. Varje millimeter av mig. Bort, bort, bort, till dit där det inte finns några andra röster eller blickar att behöva möta.

Och så vaknar man, om morgnarna. Man vaknar och man gör allting man måste göra, i precis rätt ordning, varje morgon, varje dag. Och så öppnar man dörren till det där lilla, varma, mjuka, äkta, som man hittat själv, som man skapat kring sig och som man bygger vidare på varje dag. Det där som är enkelt. Och på riktigt.

Det är då man har svaret på precis allting. På varför man lyssnar på röster i huvudet, varför man måste bort härifrån och varför man fryser så fruktansvärt mycket. Det är så enkelt, allting.