Plötsligheten

Låt mig omformulera mig.

Du valde mig.

Efter att ha valt bort valde du mig.

Sedan valde du aldrig mer.

Men du valde mig.

Och du gjorde mig.

För att förgöra mig genom dig.

Nu är du hel.

Nu är du fin.

Nu är du bra.

Och jag är ful.

Jag är halv.

Jag är inte bra. Jag är duger inte.

Nu är du där och jag vet du grinar inombords för att jag inte är där med dig.

För du valde mig att fylla ditt tomrum, visst var det så?

Och du är där och du grinar för att jag inte är där med dig för dig att fylla ditt tomrum.

Inte där.

Inte där att skapa din fullkomlighet.

Istället är jag här.

Och här är jag utan dig.

Alltid utan dig. Alltid utan dig och din fullkomlighet.

För du är fullkomligheten för mig, men det vet du inte om, det kommer du aldrig få veta.

Och jag grinar för att du inte är här, för att jag inte är där.

För att jag inte kan vara där. För att du aldrig någonsin kommer kunna vara här.

Där jag är.

Jag inbillar mig att du inte vet hur mina dygn ser ut.

Men du vet nog.

Du gjorde mig till din.

Du borde veta.

Det borde vara därför du grinar.

För att du gjorde mig.

För att du gjorde mig till halva du.

För att den hälft av dig själv du ville bli av med planterades i mig och placerades på främmande ort.

För du saknar den, hur mycket du än avskyr den.

För du saknar mig.

Hur mycket ont jag än gjort.

Det är min enda logik.

Jag saknar dig för du är halva jag.

För allt ont du gjort är hälften av allt jag gjort.

Hälften av hur du valde mig, är hälften av hur jag tvingats välja dig.

Framför allt och alla andra.

Tusen gånger.

Vet du hur de skrattar åt mig?

Tusen gånger.

Väljer jag dig framför allt och alla andra.

Där är du och du är fin, du är bra.

Här är jag och jag är ful, jag duger inte.

För att du tog det ur dig att ge mig.

Och nu grinar du.

Nu grinar jag.

Fullkomliga du och fullkomliga jag.

Hade jag kunnat, hade jag gett tillbaka till dig den halva du gav mig.

Men det får man inte säga högt.