Betraktar hud och behåring, låter tanken skena hejvilt. Det slår undan mitt fotfäste och det gör mig illa, illa, men jag gör det ändå. Jag vet inga genvägar, jag vet faktiskt inga andra vägar alls. Jag kan ju enbart detta.
Växten i fönstret med de obehagligt feta bladen har fått knoppar, upptäckte jag i morse. Jag stod och betraktade dem lite för länge, innan jag insåg det sjuka i att börja grina över att det faktum att det vaknar liv innanför mina väggar. Här där allting är dött och svinkallt.
Det är tjugo grader ute och jag stirrar in i solen tills allt blir kolsvart.
Jag läser alla de svåra engelska orden och stryker under typ allihop med en rosa penna och känner mig barnsligt nöjd i ungefär tio minuter innan den sjukt oförklarliga ångesten dyker över mig med all kraft. Oförklarlig och väldigt simpel, väldigt logisk på en och samma gång.
Och där utanför är det tjugo grader varmt. Allt jag gör är att betrakta, fantisera, med öppna ögon somna, drömma, försiktigt agera. Slita loss blankfeta blad från sin stam och krossa dem mellan handflatorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar