En främmande människa försöker ta sig in under mitt skinn och blåsa ur mitt huvud. Försiktigt, såsom som man gör med påskägg, sveper hans andedräkt med sig orden in i mig, närmar sig mitt allra mest skenheliga, sårbara, tröstlösa. Där biter de sig fast tillsammans med blicken från hans lite lätt kolsvarta ögon i min nacke när jag vänder honom ryggen.
Men med morgonljuset kommer försoning och jag letar intensivt i mig själv efter känslan av igår. Som inte riktigt tycks finnas kvar. Jag blir rädd och förvånad, samtidigt barnsligt lycklig och stolt. Det uppstår en konflikt inuti mig, när det som är förväntat inte längre sker enligt tidtabell och schema. Jag tror mig ha uppnått nya nivåer och jag vill tro på karma och lite jävla pondus, medvetenhet. Men jag tror också att jag har gett upp och att det som egentligen pågår nu är ren och skär förnekelse. Det som skrämmer mest är hur fruktansvärt ful man kan hinna bli på så kort tid utan att märka det själv. Trots att människor runt omkring en gång på gång hintar och varnar, så går man rakt i varje jävla fälla ändå och blir tusen ton tyngre av allt det där cyniska för varje dag som passerar.
Det gör mig jävligt ledsen, hur han faktiskt lyckas. Han gör sitt jävla jobb, men allt jag ser är demonen bakom hans pannben. Allt jag hör är det frätande ljudet av gift när han talar till mig. Allt jag ser är dessa svarta jävla ögon. Överallt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar