Trycket i halsen och upp mot tårkanalerna, över pannan, in i hjärnan och ut i öronen som dovt brus. Tryck och oljud i harmoni med varandra, men helt utan hänsyn till mig i mitten.
För det är där jag befinner mig, mitt emellan nu och då, mellan framgång och bakslag, mellan ork och apati. Mellan det varma, tillåtande, öppna och det som är slutet och iskallt. Jag vill släppa taget om både delarna. Jag vill inte vingla mellan det som jag vet är rätt och allt det som är fel, men som jag ändå konstant matar.
Jag står likt ett missbrukarbarn och provocerar fram det skitiga, för att slippa stanna i allt fluffigt, perfekt. Det saknas lugn i det som är bra, det som fungerar. Det saknas konsekvenser och röda trådar i detta som skulle bli bra. Det saknas ärlighet. Det saknas din uttalade önskan om att få döda mig och bli förlåten.
Det enda som inte saknas är jävligt vackra löften.
Går det att känna hur mina tankar stinker? Jag vet ju att du vet. Jag vet ju hur du luktar dig till min rädsla, hur du undviker att bekräfta den. Jag vet hur du hatar hur sjuk jag är, hur genomskinliga alla mina försök blir. Du ser hur jag ger upp och du... vad gör du? Ger du upp med mig? Låter du mig ge upp? För mig klistrar du dig fast, kväver mig långsamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar