Utanför är himlen lysande blå, ljuset intensivt och luften full av damm. Över alla mörka ytor ligger ett fint lager av smuts och stoff. Gardinerna hänger i trasor nu. De är sydda i tunt, nästan genomskinligt tyg, men väger ändå tusen ton efter ett och ett halv år mot de här väggarna. Det yr från dem när de rör sig i vinden från det öppna fönstret.
Det var någon som sa något om sommaren. Om hur grymt bra den kommer att bli, hur späckad av möjligheter, nyheter, omstarter och vägval den är. I hörnen på fasaden mitt emot ligger den och väntar, trög, omtöcknad och obehagligt påträngande.
Inuti huvudet är det varken lysande eller blått. Där bländas jag, vart jag än försöker styra. Det blåa i mig har liksom försvunnit, eller snarare kanske tonats över till en schysst nyans av brunsvart. Men luften av full av damm och varje ren tanke blir smutsig innan den ens hunnit formuleras färdigt. Den där parallellen mellan mig och det tunna, nästan genomskinliga, är både så galet fel och överflödig och hysteriskt geggig just nu.
Istället för att gå ut, istället för att suga i sig doften av allt det dammiga som trots allt måste få virvla upp och ut åt helvete innan sommarvärlden kan lägga sin förlovade hand över oss, stannar jag på andra sidan fönstret. Jag tittar på skiftningen och sväljer en kväljning.
Hur det stormar utanför är ingenting i jämförelse med hur det yr inuti mitt huvud och i min bröstkorg. Du skulle bara veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar