Här är där

Där är alla färger kontrastrika,
där är morgnarna klara och nätterna kolsvarta.

Där är marken rak,
där är gatorna hela och rena.

Där är luften tunn,
där är vattnet iskallt och kristallklart.

Där finns ingen smuts.
Där finns inga moln.

Där finns inte igår.

Där finns inget annat,
än morgondagen.
Gryningen.
Börja om-et.

Där är här.
Och där är jag.

Där är jag,
med alla mina kontraster.
Med mina kolsvarta morgnar och söndersprängda nätter.

Med mina skeva vägval,
med alla mina infektioner och all min smuts.

Med min senapsgas,
min puls och mina febertoppar.

Med min vätskebrist.
Med allt mitt smogg,
mina gårdagar, mina årsringar,
mina tvivel och mina sår.

Kommer jag dit.
För att vara,
här och nu.

För en liten stund.

I know it well

Jag doftar av vanilj.
Ur varje por sipprar ett väldigt vackert välbehag.
Tills jag kläs av.
Tills min hudkostym blottas.
Och ingen vanilj finns kvar.

Under sex månader kunde jag inte sitta i mitt köksfönster.
Och nu frågar jag mig själv; varför får det där jävla fönstret mig att tänka på vintern?

Ögonlock så suktande efter sömn.
Ögonblick.
Och ett ögonkast åt höger för lugn.
Där finns spår för lugn att hämta hem.

Plocka åt sig och krama ömt.
Försöka skjuta det dåliga samvetet, skammen, åt sidan.

Kramp i svanken.
Kramp i fingertopparna.

Orkar du,

så orkar jag

Definiera fin för mig, är du snäll.

Om vädjan

Jag brukade springa ner dig nattetid.
Jag brukade säga snälla, ta emot mig.
Jag brukade böna och be.
Jag brukade lägga mig på dina golv för att du skulle se mig.
Jag brukade jag göra vad som helst.
Jag brukade se dig i ögonen.

Du hörde aldrig hur jag skrek, va?
Du såg aldrig hur jag blödde, va?
Du hörde aldrig mina nödrop, min mistlur, va?

Du såg aldrig vad som hände.
Du såg aldrig hur natt efter natt blev till veckor och månader.

Du fattade aldrig.

Visst var det så?
Visst var det så att dina sinnen var någon annanstans?
Visst var det så att det aldrig hände?

Snälla, säg att det var så.
Snälla, säg att du bara var någon annanstans.

Jag kommer inte att kunna förlåta dig.
Jag kommer inte att kunna förstå, om inte du kan erkänna;

att du  hela tiden bara var någon annanstans.
Att du hela tiden bara var halvvägs därifrån.

Det hade varit så enkelt om du erkände det.
Det hade varit tusen gången enklare om du hade sagt det redan då.

Men jag behöver av dig att säga det nu.
Jag var aldrig där.

There will be tears

Ta till vara på natten.
Ta till vara på morgonen.
Ta till vara på gryningen.

Solen stiger så hastigt, vet du.

Med morgontimmarna kommer det avslöjande ljuset.
Och med ljuset kommer insikten, skammen.

Med nykterheten kommer illamåendet.

Underskatta det inte.
Nej, aldrig, nej.

Om den där besvärjelsen

Jag kommer hem med lugn i handen, tätt tryckt mot bröstet.
Omsluten.
Du kom in genom min dörr med det där lugnet redan för ett halvår sedan.
Du bara placerade det i mina armar.
Jag var ett kaos.
Jag är fortfarande ett kaos.
Dom var inte i närheten av utsträckta, mina armar.

Men du visade för mig all min bräcklighet.
Du såg mig i ögonen.
Utan ett ord låste du upp sådant som jag trodde hade rostat sönder.
Nu sträcker jag mina armar allt längre ut för att ta emot.
Nu är min famn öppen för allt du skänker mig.

Jag slutade vara rädd för dig och i samma andetag
slutade jag att vara rädd för mig själv.

Det kommer att ta tid.

det kommer tidvis att bli svårt,
det blir kallt, och åskan kommer gå.
Men jag ska gnugga dig varm,
jag ska viska ditt namn

Precis så känns det.
För allting landar i dig och allt vad du gett mig.
Allting.
Allting som är jag.

Jag ser skiljelinjen mellan vad som är du och vad som är jag.
Vad som var igår och vad som är idag.
Jag ser den faktiskt.
För första gången.
Ser jag den faktiskt.

Och för alla gånger som du stått framför mitt fönster och försökt att blicka ut över gatan, genom alla skitstreck, medan du viskat att lugnet vilar här,
för alla de gångerna är jag skyldig dig,
är jag dig evigt tacksam.

För det korn av sanning du levererat.
För hur du visat mig vägen.
Utan att en enda gång väglett mig.
Utan att för en sekund tala om för mig hur saker och ting går till.
Utan att släppa mig blick.
Bara visat mig den väg du vet.
För mig att välja eller välja bort.

Vad som komma skall.
Du äger inga svar, du äger ingen sanning, du äger inte mig.
Du äger dig själv.
Det visade du för mig.

Och det var just precis vad jag behövde få se.

För att kunna sitta här, ett halvår senare,
lugn.

Om två

 

Jag blir ett med mina ord.
Jag blir ett med nattmörkret.

Men det slår mig först nu att jag har ett stycke gatubelysning dinglandes utanför mitt fönster.

Jag blir ett med mina formuleringar.
Jag blir ett med tillfredsställandet av mina beroenden.

Men det slår mig först nu hur mina beroenden är skapta ur formen av ett helt.
Två skal.
Mellan dem ett intet.

Utanför deras gränser, allt.

Om oborstade tänder

Ritualmord.
Nattyg eller nattduk.
Illamående.
Tabletter?
Stålull.
Fixera.
Fokusera.
Persienner upp.
Persienner ner.
Krampande muskler.
Tobaksdoft.
Isfiskar.
Illamåendet från helvetet.
Tabletter?
Blodådror.
Blixtregn.
Blåmärken.
Minnesbilder.
Jonathan Johansson.
Diskmedel.
Regndoft.
Tio harkrankar.
Svetslåga.
Tabletter?

Nätverk.

Fotoblixtar.
Ord.
Spegelbilder.
Reflektioner.
Panik över reflektioner.
Persienner upp.
Persienner ner.

Tabletter.
Fotografier.

Minuter.

Iskallt, skållhett vatten.

Blodådror.
Blodådror.

Om trådstumpar

Signalerna är långa och dröjande. Sekunderna blir timmar i mina öron.
Jag hör din röst, hör kornet av förvåning förvandlas till glädje.
Men jag vet. Jag vet så väl det du inte vet, det du inte kan förstå.
Din glädje är inte min.

Jag har en autopilot i mina stämband och jag har en liten djävul i min skalle.
Du ser inte det, du hör inte det.
Din röst flyter så fint mellan orden, samspelar så smidigt med min.
Vi kolliderar aldrig, precis som alltid.
Jag hör när du ler.
Du hör när jag spelar ironisk. Då blir du tyst.

Men där har aldrig funnits någon tystnad oss två emellan, det vet du lika väl som jag.
Du skulle aldrig erkänna det.
Men du vet. Du vet så väl, det jag aldrig kommer att kunna förstå.
Ditt liv är inte mitt.
Är inte någons.
Inte någon annans än ditt.
Bara ditt.
Alltid bara ditt.

Och du frågar, två gånger till och med, det där som man inte får lov att fråga.
Det där som du vet att jag aldrig kunnat svara på.
Som jag för tusende gången vägrar svara på.
Hur mår du?

Jag flinar åt din fråga.
Över linjenätet hör jag dig backa.
Du vet inte hur tydligt det hörs.
Egentligen är det ju jag som backar.
Egentligen var det ju hela tiden jag som backade, som sparkade bakut, som slog tillbaka först.

Jag ger dig några korn, några små oidentifierbara fakta.
Tagna helt ur sitt sammanhang.
Jag låter dem flyga ut i luften, men sliter sönder dess vingar innan de ens nått änden av linjen mellan oss.
Skapar din tystnad åt dig. Låter dig slippa bemöta, besvara, ta till dig.
Låter dig behålla din glädje.

Men när vi har lagt på så har du även fått min.
Den lilla jag ibland äger rätten till.
Som jag duktig väljer att kassera så fort den råkar dyka upp.
Den ger jag dig. Så att du kan lägga ifrån dig din telefon på bordet.
Så att du kan återgå till din kväll.
Så att du snart kan plocka upp telefonen igen, ringa ett samtal och bli serverad lite äkta, ren, oskuldsfull glädje på ett fat.

Ett fat för dig att bara plocka ifrån och njuta av.
Varje bit tar du, ger du dig själv.
Du vet inte om det, men jag har alltid beundrat dig för just det. Din okuvliga respekt för dig själv.

Och samma bitar tar jag, enbart för att slänga i ditt eller någon annans ansikte.
Samma bitar kan jag konsten att förvandla till knivseggar och frätande syra.
Samma bitar hittar jag alltid lika garanterat de vassa kanterna på.
Samma bitar plockar jag åt mig för att ge till någon annan.

Om gryningen

Nu kommer natten,
med sitt mörker,
att omfamna mig, som jag väntat.

Som jag längtat.

Så kommer morgondagen.
Skiftet som jag för längesedan lärt mig hur man trollar bort.

Så väntar gryningen, så väntar förmiddagen, så väntar

vad som skall bli sista andetaget.
Sista syreupptaget.

För mig att leva på för resten av det här året.

Jag bedövar girigt.
Det är inte bara nödvändigt, det är livsuppehållande.

Det är livsuppehållande.

Med minnesbilder från gårdagen tar vi oss framåt,
når dagen.
Når morgondagen.

Där är det sommar, men här inne är det höst

I fönstret snett mitt emot sitter hon och halsar blåbärssaft direkt ur paketet.
En rödvitrandig gardin fladdrar till på våningen ovanför.
Tusenett, tusentvå, tusentre, så slår blixten ner.

Snart kortsluts allting.

Min cigarett suger åt sig av fukten, av det skoningslöst piskande regnet.
Ingenting är vackert.

Kan inte solen gå ner snart?
Var är natten?

Om varför

 

Tortyr genom morgonen.
Tortyr genom förmiddagen.
Sover bort eftermiddagen.
Tortyr genom kvällen.

Vaknar iskall.
Vadan denna frossa?
Och
snälla, någon, håll om mig

blir kvällen natt snart?
Finns där något att hämta mellan penslar och dukar?

Jag behöver allt.
Jag bedövar allt.

Simpel ekvation.

In the sun-heat it's all, yes, it's all

Du kastar din fimp ut genom det öppna fönstret.
Mellan tummen och pekfingret snäpper jag iväg min.
jag vann
Jag ser in i dina ögon.
Låter mitt leende bubbla upp.
Drunknar.

Du vann.
Du vinner mig alltid.

Lilla Bagdad

Om man parerar tillräckligt så går man inte snett.
Vänster höft vrålar åt mig för varje steg att det är ett steg för mycket.
Pulsen ligger dovt i anklarna.
Det blöder ymnigt nu.

Vad gör jag här?
Skjut mig tillbaka ut i yttre rymden.
Jag gör vad som helst.

Blundar, suger hårt på den italienska cigaretten.
Brukar våld för att komma över övergångsställena.

Väggar, golv och tak svindlar, smetas samman till en röra av räta vinklar.
Jag känner inte igen mig här.
Bakom mig slår dörren igen så hårt, så hårt. Bedövar varje nerv.
Bedövar varje sista bit av sinnesnärvaro.

Snälla, stjäl inte det här ifrån mig, inte än.
Snälla, låt bli, bara den här gången.
Jag gör vad som helst.

I blindo agerar jag, följer alla röda trådar som placerats över parketten.
Det är inte svårt, det är inte ens en utmaning.
Jag har redan tappat greppet.

Om man lägger sig ner och försöker hålla pulsen i handen så slipper man det vackra i minnesbilderna.
Återigen vrålar varje millimeter av min kropp åt mig.
Jag får aldrig veta vad det är den vill ha sagt.

Jag vill inte det här.
Jag hade ju kvar sanden i mina skor.
Bara för den här gången.
Jag gör vad som helst, för att slippa.

Men det blöder.

Blundar, låter det snurra.
Låter det sjunka in. Accepterar långsamt. Försöker le åt ingen att beskåda.
Sliter händerna bort från Sternum både en och två och tre gånger.

Om man slår ett nummer så får man svar.

Bra.

Det är ett litet, anspråkslöst ord.
Och det är laddat med allt vad livet har att erbjuda.

Det är bra.

Reser mig upp.
Slår mig ner.
Slår ner mig själv.
Sväljer girigt.
Slår över on till off.
Och låter alla röda trådar leda mig rakt in i hamn.

Vem fan är du?
Vem är du att göra såhär mot mig?
Varifrån kommer du?
Vad har du här att hämta?

Vem av oss var tänkt att vinna?

Om punkten då när man satsar allt eller bryter helt

Var tänker du gå någonstans?
Jag vill inte att du skall gå din väg.

Varför måste allting sluta i bråk och panik?

Väntar du på mig?

Du vet, jag väntar in dig.

Vi förtjänar att bli lyckliga, vet du vet?
Om du bara väntar på mig.

Jag är tusen bitar.
Du måste vänta in var och en av dem
Hur många av dem du än känner, så finns där ytterligare tusen som gör mig till en främling för dig.

Jag måste tvinga dig att slåss för att se hur många slag du är beredd att ta.
Jag måste köra med dig för att se hur långt du är beredd att gå.
Jag måste skuldbelägga dig för att se hur mycket skuld du är beredd att åta dig.
Jag måste fabricera minnen för att se hur mycket du är villig att ta emot.

Och du vet, jag gör det bara för att jävlas.

Om återbetalningsskyldighet

Hej.

Jag tror du har det väldigt bra.
Jag följer din resa via dina foton och känner stundtals mer än vad jag kan sätta ord på. Jag är glad för att du äntligen är där, för allt du får se och uppleva. Jag är glad att jag får ta del av det på avstånd.
Även om jag nu är regraderad till enbart en i den stora massan att ta del av vad du ser.

Jag tänker på dig ofta.
Jag tänker på allt jag vill säga och allt jag borde ha sagt för länge sedan.
Mina tankar blandas ihop. Å ena sidan är jag genuint glad för din skull och för allt du har nu. Å andra sidan är jag ledsen för att jag saknar det där vi hade. Promenaderna, samtalen, nätterna.

Det kan ha varit så enkelt som att “det där vi hade” enbart var något jag såg. Det kan ha varit så att jag bara inbillade mig att du såg samma saker som jag, när det i själva verket kanske inte alls var så.

Det får vara hur det vill med den saken.
Jag hade och har kvar min bild av det år som hann passera medan vi lärde känna varandra.
Och den bilden har jag väldigt klart för mig.
Jag önskar ibland att jag hade haft tid och ork att dela den med dig innan det rann ut i sanden.

Jag önskar samtidigt att vintern 2011 hade sett annorlunda ut. Då hade jag kanske inte varit där jag är nu, med min fåniga önskan om att få berätta allting i efterhand.

Om du har tid någon gång, så hade jag velat stjäla den från dig.
Jag hade allra ödmjukast berättat saker för dig som jag tror hade satt saker och ting i nytt ljus.
Jag hade återberättat om året som gått.
Och jag hade kanske släppt taget.

Sådant kan jag inte förutspå.
Men om du har tid en vacker dag.
Om du har tid.

Through these fields of destruction

En barndom och en varm, av trygghet kokande, mammafamn.
Något som dog i mina armar.
Det obegripliga i insikten att jag hade ord att skriva ner.
Sista sommarsolen.
Tryggheten i vad vågklucket mot träbryggan betydde.
Tusen och åter tusen steg över grusgångar och asfalt från femtiotalet.
Miltal i en svettig liten SAAB längs med Västkusten.
En berlock formad av en miljontals år gammal liten mygga innefattad i bernsten.
Sista kraften utsugen av barnaben.

Jag har varje ögonblick, varje fragment, varje korn av verklighet, kvar i mina händer.
Framförallt i mina öron.
Så ömt bevarat.

Nu har hundratusentals dagar passerat.
Jag vet jag finns kvar där ändå.
Med all respekt för den stora lilla person jag var då.

Om hur människor blir monster

Jag tänker inte gå och lägga mig.
Jag tänker inte försöka sova.
Inte en enda gång till tänker jag försöka.
Inte en enda gång till tänker jag lägga mig ner och förnedra mig själv mellan mina svettiga jävla lakan bara för att efter fyra, fem, tio timmar tvingas kapitulera igen.

OCH IGEN OCH IGEN OCH IGEN

Inte en enda gång till tänker jag somna av att jag inte längre är vaken.
Inte en enda gång till tänker jag vakna av att jag inte sover.

Inte en enda gång till tänker jag rulla ner persiennerna för galleriet.

Det är slutspelat nu.

För jag,
jag har en kula för alla här.