Om varför

 

Tortyr genom morgonen.
Tortyr genom förmiddagen.
Sover bort eftermiddagen.
Tortyr genom kvällen.

Vaknar iskall.
Vadan denna frossa?
Och
snälla, någon, håll om mig

blir kvällen natt snart?
Finns där något att hämta mellan penslar och dukar?

Jag behöver allt.
Jag bedövar allt.

Simpel ekvation.

In the sun-heat it's all, yes, it's all

Du kastar din fimp ut genom det öppna fönstret.
Mellan tummen och pekfingret snäpper jag iväg min.
jag vann
Jag ser in i dina ögon.
Låter mitt leende bubbla upp.
Drunknar.

Du vann.
Du vinner mig alltid.

Lilla Bagdad

Om man parerar tillräckligt så går man inte snett.
Vänster höft vrålar åt mig för varje steg att det är ett steg för mycket.
Pulsen ligger dovt i anklarna.
Det blöder ymnigt nu.

Vad gör jag här?
Skjut mig tillbaka ut i yttre rymden.
Jag gör vad som helst.

Blundar, suger hårt på den italienska cigaretten.
Brukar våld för att komma över övergångsställena.

Väggar, golv och tak svindlar, smetas samman till en röra av räta vinklar.
Jag känner inte igen mig här.
Bakom mig slår dörren igen så hårt, så hårt. Bedövar varje nerv.
Bedövar varje sista bit av sinnesnärvaro.

Snälla, stjäl inte det här ifrån mig, inte än.
Snälla, låt bli, bara den här gången.
Jag gör vad som helst.

I blindo agerar jag, följer alla röda trådar som placerats över parketten.
Det är inte svårt, det är inte ens en utmaning.
Jag har redan tappat greppet.

Om man lägger sig ner och försöker hålla pulsen i handen så slipper man det vackra i minnesbilderna.
Återigen vrålar varje millimeter av min kropp åt mig.
Jag får aldrig veta vad det är den vill ha sagt.

Jag vill inte det här.
Jag hade ju kvar sanden i mina skor.
Bara för den här gången.
Jag gör vad som helst, för att slippa.

Men det blöder.

Blundar, låter det snurra.
Låter det sjunka in. Accepterar långsamt. Försöker le åt ingen att beskåda.
Sliter händerna bort från Sternum både en och två och tre gånger.

Om man slår ett nummer så får man svar.

Bra.

Det är ett litet, anspråkslöst ord.
Och det är laddat med allt vad livet har att erbjuda.

Det är bra.

Reser mig upp.
Slår mig ner.
Slår ner mig själv.
Sväljer girigt.
Slår över on till off.
Och låter alla röda trådar leda mig rakt in i hamn.

Vem fan är du?
Vem är du att göra såhär mot mig?
Varifrån kommer du?
Vad har du här att hämta?

Vem av oss var tänkt att vinna?

Om punkten då när man satsar allt eller bryter helt

Var tänker du gå någonstans?
Jag vill inte att du skall gå din väg.

Varför måste allting sluta i bråk och panik?

Väntar du på mig?

Du vet, jag väntar in dig.

Vi förtjänar att bli lyckliga, vet du vet?
Om du bara väntar på mig.

Jag är tusen bitar.
Du måste vänta in var och en av dem
Hur många av dem du än känner, så finns där ytterligare tusen som gör mig till en främling för dig.

Jag måste tvinga dig att slåss för att se hur många slag du är beredd att ta.
Jag måste köra med dig för att se hur långt du är beredd att gå.
Jag måste skuldbelägga dig för att se hur mycket skuld du är beredd att åta dig.
Jag måste fabricera minnen för att se hur mycket du är villig att ta emot.

Och du vet, jag gör det bara för att jävlas.

Om återbetalningsskyldighet

Hej.

Jag tror du har det väldigt bra.
Jag följer din resa via dina foton och känner stundtals mer än vad jag kan sätta ord på. Jag är glad för att du äntligen är där, för allt du får se och uppleva. Jag är glad att jag får ta del av det på avstånd.
Även om jag nu är regraderad till enbart en i den stora massan att ta del av vad du ser.

Jag tänker på dig ofta.
Jag tänker på allt jag vill säga och allt jag borde ha sagt för länge sedan.
Mina tankar blandas ihop. Å ena sidan är jag genuint glad för din skull och för allt du har nu. Å andra sidan är jag ledsen för att jag saknar det där vi hade. Promenaderna, samtalen, nätterna.

Det kan ha varit så enkelt som att “det där vi hade” enbart var något jag såg. Det kan ha varit så att jag bara inbillade mig att du såg samma saker som jag, när det i själva verket kanske inte alls var så.

Det får vara hur det vill med den saken.
Jag hade och har kvar min bild av det år som hann passera medan vi lärde känna varandra.
Och den bilden har jag väldigt klart för mig.
Jag önskar ibland att jag hade haft tid och ork att dela den med dig innan det rann ut i sanden.

Jag önskar samtidigt att vintern 2011 hade sett annorlunda ut. Då hade jag kanske inte varit där jag är nu, med min fåniga önskan om att få berätta allting i efterhand.

Om du har tid någon gång, så hade jag velat stjäla den från dig.
Jag hade allra ödmjukast berättat saker för dig som jag tror hade satt saker och ting i nytt ljus.
Jag hade återberättat om året som gått.
Och jag hade kanske släppt taget.

Sådant kan jag inte förutspå.
Men om du har tid en vacker dag.
Om du har tid.

Through these fields of destruction

En barndom och en varm, av trygghet kokande, mammafamn.
Något som dog i mina armar.
Det obegripliga i insikten att jag hade ord att skriva ner.
Sista sommarsolen.
Tryggheten i vad vågklucket mot träbryggan betydde.
Tusen och åter tusen steg över grusgångar och asfalt från femtiotalet.
Miltal i en svettig liten SAAB längs med Västkusten.
En berlock formad av en miljontals år gammal liten mygga innefattad i bernsten.
Sista kraften utsugen av barnaben.

Jag har varje ögonblick, varje fragment, varje korn av verklighet, kvar i mina händer.
Framförallt i mina öron.
Så ömt bevarat.

Nu har hundratusentals dagar passerat.
Jag vet jag finns kvar där ändå.
Med all respekt för den stora lilla person jag var då.

Om hur människor blir monster

Jag tänker inte gå och lägga mig.
Jag tänker inte försöka sova.
Inte en enda gång till tänker jag försöka.
Inte en enda gång till tänker jag lägga mig ner och förnedra mig själv mellan mina svettiga jävla lakan bara för att efter fyra, fem, tio timmar tvingas kapitulera igen.

OCH IGEN OCH IGEN OCH IGEN

Inte en enda gång till tänker jag somna av att jag inte längre är vaken.
Inte en enda gång till tänker jag vakna av att jag inte sover.

Inte en enda gång till tänker jag rulla ner persiennerna för galleriet.

Det är slutspelat nu.

För jag,
jag har en kula för alla här.

Emergency exit

Det regnar på mig när jag går därifrån.
Det regnar svavelsyra från himlen men mitt skal är intakt medan insidan av mig långsamt fräts sönder.

Du ska vara glad att du fortfarande är ung
Sedan kommer din kvinnlighet att försvinna, stjälas ifrån dig
Utan att det är någonting du kan göra åt det

Du ska vara glad att du fortfarande är ung

Och jag tänker
Jag hade gjort vad som helst för att låta den där svavelsyran smula sönder min yta.
Låtit mig behålla allt det innanför intakt.

Det är meningslösa, verkningslösa, energistjälande tankar, men jag formulerar dem ändå. Om och om igen.

Så kommer jag innanför min dörr och syran förvandlas till regndroppar; svala, rena, helande.
För över mina golv går vågorna av svavel ständigt. Som för att kompensera.

Och jag sliter av mig alla fuktdrypande kläder, försöker trolla bort doften av allting utanför.
Ställer mig mitt på golvet, mitt rummet, mitt i orkanens öga.
Blundar, tar ett djupt andetag.
 

Sedan rullar jag upp persiennerna.