-

Det finns platser att mellanlanda på.
Det finns famnar som väntar.
Åh, dom är fyllda av värme och tröst. Och där finns händer som stryker bort all vår oro och som vet precis hur man gör för att vagga oss till sömns.
Och där finns varma filtar och välbekanta trygghetsdofter.
Det är dom som ger oss så många skäl och så mycket tålamod.
Som ger oss all anledning att uthärda mardrömslånga resor över blanksvart asfalt, via fylleslag
fontäner
kullerstenar
snabbmatsos
nyckelrepor
regndroppar
samt slutligen via det säregna vis som enbart en förgiftad kropp kan konsten att landa på ett spårvagnssäte mitt emellan Brunnsparken och Nordstan.

Enbart för att nå fram till branten av tretusen frostbitna trappsteg. För att nå dit, där allt det där åtråvärda väntar, det som absolut inte alls vaggar oss till sömns,
men som istället trollar bort alla minusgrader, all oro, all ångest, allt tvivel.
Men som viskar åt oss - inte genom sövandeord, men ändå - sådant som får oss att komma åter till ytan.
Och åter.
Återigen.
Återigen inser vi att där finns all anledning att upprätthålla allt.
Åh, precis allt.
All anledning.