Hjältemod

av att du är det enda jag tänker på, du är det enda som får mina dagar att gå, du tycks vara allt jag har, du är där dygnet runt och du verkar inte ens fatta allt jag gör, allt jag tänker, allt jag känner, du verkar inte ta på allvar, hur allting runt omkring bara rasar och förstörs, bara för att jag fastnat inuti dig och har glömt bort allt annat. Du bara skär och skär och skär. Och dina sår är vackrare än vad som går att beskriva.

Där står jag. Mitt i allt det förbannade, jävla vackra. Och blöder ihjäl.

Det var förra året, det. Nu är det ett annat år och om lite mer än en månad så är det ytterligare ett annat år. Då kan man säga att det var två år sedan. Då kan man säga att man börjat om på nytt, att man kommit vidare, att man tagit nya tag, att man hittat hem, att man är på väg igen, att man hoppat upp i sadeln.

Nej, jag har inte börjat om på nytt. Jag hittar inga nya tag att ta tag i.
Står här, kvar här, tänker samma tankar, ritar samma mönster, trampar upp samma stigar strax efter att de snöar igen. Det hinner aldrig försvinna, innan jag skapar det igen. Om och om igen.