Tankar ur kluvna hårtoppar

Det skulle kunna vara jag och musiken utan någon barriär för resten av livet. Mellan fyra väggar, mina öron, min själ och musiken.

Längtan efter destruktivitet blir längtan efter gift blir längtan efter en banal fylla. Jag känner det mycket tydligt, hur hinder efter hinder tillintetgörs. Imaginärt, självklart.

Låt så vara. Livet kommer aldrig någonsin bli en film, eller ens ett vackert fotografi. Livet kommer aldrig någonsin bli behagligt. Livet kommer nog aldrig ens bli tillrättalagt.

Det är sådana tankegångar som föds ur ett besök hos P. Får en underlig känsla av déjà vu. Kanske därför vi träffas så sällan?

Jag har inget vettigt att skriva i dag. Jag har ångest.