Det är som att regnet fräter sig i genom fasaden, genom fönsterrutorna och in i mig.
Jag vill inte gå ut, vill inte välja blommor, vill inte att den 27:e skall bli av. Vill inte erkänna att hon aldrig mer kommer att vakna.
Jag gjorde det, dock. Det stora, stora klippet. Jag är ganska stolt, under omständigheterna.
onsdag 18 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar